hera med fingrarnes tillhjelp, så mycket som för hans affärer kunde ifrågakomma, — det oaktadt kunnat arbeta fig fram här i werlden, ansåg han det öfwerflödigt att en handtwerkares fon befattade fig med inlärandet af en hop bokwett och nya saker, fåfom mi ster Hammarberg brukade uttrycka fig. Han war dock långtifrån någon fiende till upplysning och framåtskridande; men hang genom wanan inskränkta omdömesförmåga och den tids tendenser i hwilken han uppfostrats hade hos honom inpräglat, om icke just nödwändigheten åtminstone nyttan af en klasssstkillnad inom samhället hwarigenom han utan att hysa något flagg föratt, utan twärtom wördnad för lärdomen, såsom han gemenligen yttrade fig om all kunskap, likwäl trodde att denna lärdom eller bildning fom wi wilja falla den, utgjorde ett monopolium inom de klasser, hwilka en gång kommit i besittning derutaf. Det war således, tyckte han, i sin ordning att embetsmannens, prestens generalens, med flere söner slogo fig på att studera och träda i deras fäders fot spår; men att jemwäl handtwerkarnes söner kunde wara stapad till något annat än handtwerkare eller på fin höjd hwad man under skråtiden menade med borgare, kunde den hederlige kopparslagaren aldrig få i sitt hufwud. Fru Hammarberg, ehuru egande lika ringa grad af blildning fom hennes man, hade dock under åtffilliga kafferep i den goda staden W., hwarunder andras lefnadsförhållanden, fastän från en oriktig synpunkt blifwit diskuterade, insupit den tanken, att hwarje menniska uu mera måste gå den lärda mwägen? för att komma fram här werlden.