Norrländska Korrespondenten – 2 september 1863, sida 2

den hederlige kopparslagarens rygg uttrycka fin tillfredsställelse. — War nu rädd om dig Wille lilla och kom snällt hem till midagen, — ropade fru Hammarberg i dörren efter sin bortilande förhoppningsfulla son. — Du skämmer bort pojken, få det blir aldrig något af honom — yttrade Hammarberg i det han tog fig en wäldig pris snus eller litet defert på maten, som han brukade falla det, ur fin runda koppardosa. Man skall befinna att barn är barn och för öfrigt är Wilhelm inte ffapad att blifwa någon arbetare. Dertill är hwar menniska skapad genmälte Ham marberg buttert, men fe du har dina idser för dig och har föresatt dig att pojken skall bli en odåga. Nå, nå, gå på med det! du får wäl sjelf se följderna, — tillade han profetiskt, — jag tmwår mina händer all: denstund jag inte har någonting att säga. Sedan Hammarberg uttalat desfa ord git han ut i werkstaden, för att egna fig åt sitt arbete, hans käraste sysselsättning. 2. Herr rådmannen och mästaren Hammarberg till hörde, såsom läsaren redan torde hafwa funnit, öfwer lefwan af dessa gammaldags, också okunniga, likwäl redbara, ärliga och wälmenande handtwerkare. Hans werkstad war den werld deri han wistades, lefde och hade sin warelse. Han hade swårt att sätta sig in i saker och förhållanden utom densamma, och då han sjelf, ehuru försedd med en högst obetydlig skolunderbyggnad, —fträckande sig till det genom utanlexor inpluggade innehållet af wår katefes, famt få pass mycken färdighet i ffrifning att han med några halft obegripliga hieroglyfer kunde teckna fitt namn och derjemte addera och fubtrar