Norrländska Korrespondenten – 2 september 1863, sida 2

man nu för tiden skall winna något anseende så bör man wara lärd. — Ja, nog fan blir den der pojken lärd, han har ju ett helt år pladdrat franska, få att han numera ej fan tala ett enda ärligt swenskt ord, utan att snöfla det i näsan. Föremålet för denna diskussion wid frukostbordet war en gosse wid 13 års ålder, fru Hammarbergs fon och herr Hammarbergs styfson, hwilten war få wan wid dylika små twister mellan mor och styffar att han tycktes bäst belåten med att undandraga sig afhörandet deraf, hwarför han också efter slutad fru: kost anhöll hos söta mamma att få springa ut och åka kälkbacke. — Det får du wisst, mitt barn lilla, — swarade modren, klappande sin älskling på hufwudet, — men tag på dig din lilla pels, så att du inte förkyler dig. — Jag känuer ett bättre medel för helsans Dbibehållande: sätt förskinn på honom och låt honom följa med ut i werkstaden, få skall jag nog hålla guns stig herrn warm. Det är wäl möjligt att det fina skinnet blir litet brändt och swart samt att gesällerna inte förstå sig på franska; men se ta mig fan blir det inte karl af honom då, och fom ihåg att jag få det och Hammarberg med. — J dag måste det riktigt roa dig att spela tyrann, Hammarberg; men fer du gossen är min och nu har han en gång fått mitt tilljftånd att gå ut och leka och derwid blir det. Wäl wetande att modrens mening ffulle blifwa den segrande, hade unga herr Hammarberg redan på tagit pelsen och wid hang mors sista Yttrande bar det af med honom ut genom dörren i full fläng, hwarwid han likwäl ide underlät att medelst en grimas bakom