Norrländska Korrespondenten – 2 september 1863, sida 2

En förhoppningsfu fon. (Skizz ur werkligheten.) I. — Se få, Hammarbera, låt bli gossen, sänger jag, — yttrade kopparslagaren Hammarbergs hustru till fin man, hwilken war den lilla staden W:s ende top: parslagare och tillika en af dess rådmän. — Pojken kan gerna lära sig arbeta, ty det gör honom godt, — swarade mäster Hammarberg, i en ton som utwisade att han war något fort om hufwudet. — Sa, men kopparslagare får han inte bli, — genmälde fru Hammarberg spetsigt och på ett sätt, antydandg att hon war den herrskande inom familjen. — Åh kan tänka, guldgossen är wäl för god att bli en ärlig handtwerkare fan jag tro; men fopparslageriet är ett yrke fom föder fin man, och då jag inte skäms för att wara kopparslagare, behöfwer han inte skämmas för att bli det. — Sa, fe du är dig lik, Hammarberg; alltid talar du om dig sjelf och de tider du upplefwat: men fe att werldven går framåt och bildningen stiger, glömmer du alldeles bort. — Nej hör man på bara, utropade Hammarberg småskrattande, i det han tog fig Llilla terfen och helt ogeneradt fortsatte sitt frukosterande. — Ja, det är inte wärdt du skrattar; werlden går framåt, det är fälert; det har jag fett i alla tidningar och hwarje Elof menniffa säger detsamma. Det är inte numera nog att funna stafwa och räkna fime pel allition eller hwad det heter för något; fer du om