gingo bort. Just då wagnen åter satte sig i rörelse, sände modren ännu en blick tillbaka, ett farwäl för detta lif. Ä När de woro borta, framträdde Julius och Mar ria. Äfwen de gingo till grafwen. — Ser du, björken wäxer, — sade hon med en tår i ögat. — Den är tacksamhetens, — swarade Julius, — det lefwande bewiset af den ewiga sanning, att ingen ädel gerning går fram genom lifwet utan att skörda sin lön.