Norrländska Korrespondenten – 29 augusti 1863, sida 2

djup smärta, att de båda fasade derwid. Darrande närmade de sig. En dyster syn mötte dem. Wid grafwen låg knäböjd en sorgklädd qwinna, förkrossad af smärta. Jorden war uppkastad och hade blottat sitt sorgliga innehåll. Modren hade hoppats att hennes son skulle hwilat i en kista och att det skulle blifwa henne en möjlighet att återföra hans stoft till Moskwa i hans faders arift. Men till fin outfägliga smärta såg hon att det ej mar så. Den unge krigaren hade blifwit jordad såsom wanligt uns der krig, på den plats, der han stupat i striden. Jorden återgaf ej mera sitt lån. Den hade slutat sina armar för fast krina stoftet, så att det icke kunde slitas från dess barm. Den arma modrens sista förhoppning störtade samman. Det war dess fall som framkallade det smärtans utrop, fom nådde Julius och Maria. — Det är hans mor! — utbraft den fednare, då hon såg ten öppnade grafwen och den derwid End böjandes oändliga smärta. — Så älskar blott en mor sitt barn. De drogo sig undan, emedan de icke wille störa den sörjande modren i hennes heliga smärta. Stående i skugaan of några höga träd, sågo de huru dess första häftighet Jmåningom gaf wika för en stilla sorg. De sågo buru morren ifrån fin egen hals afteg en ayllene helgonbild, tryckte den till sina läppar och rerefter sakta nedlade den uppå lemningarne af sitt lifs hopp. — Sof i frid, du gode son! — hwiskade hon derwid djupt rörd. — Sof! Bi träffas rot en gång igen. Hon reste fig upp, grafwen igenfylldes och de