Norrländska Korrespondenten – 29 augusti 1863, sida 2

— ————— — U— — — — —— hwilka af strandens höga hwitstammiga björkar kastas deröfwer. Under muntert skämt närmade sig sällskapet i den lilla båten Viiais och landstego slutligen. De båda äldre personerna gingo arm i arm, under det barnen sprungo jollrande omkring och tumlade om med hwarandra. Den ännu unge mannen, på Mvarg avm frun: timret stödde fig, aid med ett träben. Hans gestalt hade för öfrigt ej ett licande utseende, twertom läste man en stilla, men innerlig förnöjelje i den blick, hwarmed han isynnerhet betraktade sin hustru, den unga qwinnan wid hang sida. Det war Julins och Maria, och de båda barnen woro deras. Äfwen Maria war penfannna fom förr, lita skön och älstelig fom rå wi sågo henne lyssnande till sin unge fiendes toner, blott mera glad och lycklig än då. Ju hwilade dock ett drag af wemod på hennes rena panna och hen gick stum wid sin makes arm. — Du har welat se min räddares graf, — fade hon efter en lång tystnad. — Wi äro der snart. — Ja, jag wille fe ven platå der han hwilar, fom älskat dig såsom jag och fom rärdat ditt lif och vin kärlet åt mia, — fare Julius och tryckte warmt bennes arm emot sitt hjerta. — Du har ju fart, att du planterat en hängbjörk på hans graf? Har du fett om den wäxer? — Jag hoppas ret! Wid dessa ord hade de hunnit fram till den plats, der wagnen stod. Förundrade betraktade de denfamma, men gingo vof ett par steg framåt. 3J detta ögonblick ljöd ett genomträngande rop ifrån ten närbelägna grafwen. Det innebar en få