Norrländska Korrespondenten – 29 augusti 1863, sida 2

Rari a. Finsk Novell af Wendela. (Forts fr. föreg. N:r. Den gamle uppsteg, andaktsfullt korsande fin, framtog derefter twenne medhafda spadar, hwarmed han och skjutsgossen började uppkasta den redan hårdt tillpackate jorden. På modrens befallning stonare de dock så mycket som möjligt hängbjörten på grafwen. Hon wille bewara denna wackra minnesstod, planterad af en okänd hand, på den plats der sonens stoft slumrat några år of den hwilotid fom kallas död. Wi wilja emellertid kasta wåra blickar åt ett annat håll. Ute på Wemo sund aungar på de swaga krusade —— —— I De wågorna en liten båt. J ten fe mi ett mindre fillskap, en herre och ett fruntimmer, samt twå små barn. Stundom hördes derifrön en sång klinga öfwer den djupblå böljan, stundom upprepade strandens echo ett glatt och muntert glam. Solen strälade få ljufligt ned öfwer detta få kallade sund, hwillet egentligen utgöres af en smal ifrån Willnäsfjärden en mil inåt Wemo sig sträckande hafswik. Denna mik delar fia flutligen i twenne armar, hwaraf den ena dår till Viiais egendom, och den gndra helt nära Himois gästaifweri på wägen till Aland. Sköna löfbewuxna stränder gifwa dessa båda wikar ett ljuft behag, isynnerhet då, såsom på ben daa dessa händelser timade, den klara solen ftrålar på den mörka wågen, som glittrar i dess sken, och denna guldflod stundom endast afbrytes af de skuggor,