Norrländska Korrespondenten – 26 augusti 1863, sida 2

— msmsm S—gf— nn — Har du twiflat på min kärlek? — frågade hon och upplyftade stolt sitt hufwuf. — Nej icke twiflat; men man har doc welat ins gifwa mig den tanken, att du älskat en ung ryss, som förliden sommar bott här. Man har sagt mig, att han war få skön, få talangfull, få ridrerlig, och fom jag är en flärdlös, ringa soldat, så undra ej om mid ven djupa känslan of min egen obetydlighet en aflig: fen tanke på möjligheten af denna tärlek skulle fm: ait fig in i min själ. Den har så gjort, och derföre frågar jag, om du älskar mig ännu? — Och innan jag swarar derpå, få frågar jag också: hwem har lemnat dig dessa underrättelser? — Löjtnant N. — Sannt iag anade det. Och wet du hwad han sagt mig? Jo, att du war en wanställd krympling, att kriget gjort dig sådan. Han byggde på min fwags het en förhoppning, att detta ffulle rubba min tro. Jag trodde honom, men min kärlek blef blott högre, när hwarje jordisk känsla trädde tillbaka. Derföre kan jag säga, att jag älskar dig mera än förr. — Men hwad war hans afsigt dermed? Kanske han älskar dig också? — Nej, nej! Afsigten war blott att straffa dig för din trohet emot wårt fosterland. Hans egen feg het tillät honom ej att strida och blöda fom du, nen han wille straffa dia för den nefa fom i dubbel mån träffar honom wid jemförelse af dina handlingar. O, tu hjertats lånhet, huru stor är du ej hos den fege. — Du har rätt, — fade Julius warmt. — Förs låt, o förlåt mig för denna misstro. — Den har flytt, för att aldrig återwända. — Ad ja! Till och med dess skugga är förfmuns nen.