Norrländska Korrespondenten – 26 augusti 1863, sida 2

När den första rörelsen är öfwer, blickar Maria leente i tårar upp till den återwändande. Hon mäns tade att finna honom wanställd, oigenkännelig, men han står ver för hennes syn densamme som förr, blott mycket blekare och magrare. De ögon, hwilkas ljus hon trodde sig behöfwa ersätta genom sina egnas, blickade lika kärlesfullt och trofast emot henne som i fordna tider, och dragen woro oförändrade. Blott det breda ärret öfwer den höga pannan war mera än förr, men utgjorde endast en manlig prydnad till i hennes tycke. Med en tacksam suck i djupet af sitt hjerta flöt Maria sig närmare honom. Så i innerlia förening gingo de upp tillbaka i samma rum, der hon sutit före hans ankomst. — Mormor sofwer, sade Maria till swar på hans fråga efter den gamla. — Wi skola icke störa hennes ro! — sade Julius, hon waknar wäl suart och jag får då helsa henne. Men tessförinnan wille jaa göra dis en fråga, och du får ej wredgas på min, Maria, om jag säger att jag ej har ro innan jag hört vitt war. — Fråga, fråga! blicka i mitt öga, och du fall je, om mina ord är sanning. — Ac, jag betwiflar dem icke, men en mörk skugga har gömt fia i min fjäll Förjaga den. Förjaga den och solen ftråtar åter öfwer min lefnads stig. Jag är blott en simpel krigare, jag eger inga talanger, ej en gång förmågan att lägga mina ord få, att de ljuda behagligt, och derföre frågar jag nu endast: Ålskar du mia ännn? Maria spratt häftigt till, en Hög rodnad färgade hennes kinder. — D qDEAN——.—