Maräi a. Finsk Novell af Wendela. (Forts. fr. föreg. N. r., Tanksull lutar Maria hufwudet emot den hwita banden. En tår glimmar ide långa ögonhåren. Hon tänker på forntid och framtid, på hwad som warit, hwad fom kommer, och hon gjuter en tår, men hiertat tlappar dock af ljuf och stolt förhoppning. Sevan tänker hon på Julius, huru hennes hand skall sköta te djupa får, fom hon anar att kriget qwarlemnat i hans själ och kropp, hurn hennes lärlet skall låta honom glömma hwarje lidande och hwarje längtan. Så ser hon i sin tanke huru framtiden ljusnar och stuggorna småningom wika för en mäktig dag. Hastigt uppstår en owanlig rörelse i tet nu så stilla huset. Maria upplyftar lyssnande sitt bufwud. Då uppryckes rörren hastiat och en tjenarinna instörtar. — Löjtnanten är hemkommen! — utropar hon and: truten och med alidjeftrålande blid. — Han stiger just nu ur chäsen. Maria störtade upp och ut ur rummet. För att qwäfwa sitt hiertas djupa rörelse trycker hon sina båda händer emot sitt bröst, då hon ser honom nalkas. Hans gestalt är arufligt affallen och ett ben af träd bar efterträdt det ena naturliga som kulorna wid Ruona skördat. Mera ser hon ej, hon störtar i hans armar och en ström af tårar fuktar hennes af den bäftiga sinnesrörelsen med en hög rodnad färgade kinder. Warmt tryckande henne till sitt hjerta, glimmar äfwen i hans öga en tår, frampressad af både sorg och lidande öfwer detta möte.