Norrländska Korrespondenten – 22 augusti 1863, sida 3

(Jnsändt.) Författarne till den s. t. Ulla paucbölen eller twanne ärgångar nya predikoterter wid allman Öndsjeun, hafwa ju handlat mycket, — ja, for mycket, — konservalift eller ultvasfonfervatift och renktionärtei s:scende på gamla Bibeljpråfket? Anledningen, hwarföre ins. beslöt ati obfervationswis genomläsa tenna bot war den, att han i kyrtan nyligen hör: en eller annan prest lägga få frarf tons wigt på de döda och begrafna eller Åt: minstone bisatta sprätformerna från he: denhös, att bäte accentuation och pro: nuntiation blefwo något falsla, samt bäckte mycken uppmärksamhet, t. er. änglomen, nienniskomen, hedningomen, Jndomen, Grekomen, Epheso, Äbrahe, pigone, fyndene, syndena, almofo, rtrounngenom, Ebraisko, fingena, leka menen, nattena, prestomen, gerningo: men, klippo, syneno, synagogo, frub: bone, perlo wingärdsmännom, fruktena, köttena, ordom, budordom, wid domtenom, kärlelenom, sonenom, dottrene, skrynkio, hafsstrandene, trono, trons, desso werldene, fine kruko, sonderslagnom, af twänne skapa ena nyr menuisko, fig sjelfwom o. m. d., o. m. d Detta påminner om hwad man för några år sedan läste i en landsorttioning: mo Utan krus för nutidens öron braskar man med: minom, dinom, sine tjenarinnos, desso huse o. m. d. som uppenbarligen strider mot allom i wå: rom skolom antagnom Grammatikom. och fom skulle af wårom Skollärarom beläggas med dubblom anmärkningom i lärjungomens frrifbödrom. En och annan gång på Söndagseftermiddagen, få oc annars, wid större eller mindre kollationer af allmoge, stånds persener och äfwen lärde män har inf haft tillfälle att höra resonemanger, re: flexioner, anmärkningar och frågor öfwer hwad man hört i tyrkan, och hwarföre man nu will beswära follets öron oc förstånd med slikt? Det wore orättwist att ens tänka, de författarne eller rättare afskrifwarne ick betraktat andan och bokstafwen i der Kongl. Jnstruktionen för en förbättrat