Ur månget öga, som aldrig gjutit en tår, sågs dock nu en strid flod rulla utför kinder, blela och no: tiga af sjukdomar och nör, och månget hjerta, fom klappade lugnt wid dödens äsyn, häftes nu af djup sinnesrörelfe, när den ene efter den andre af de åter stående krigslamraterna stannade i fina hem på tåget ner åt söder. Så tommo de åter till fina hem, dem de lem nat få fulla of hopp och nu återsågo under helt an: dra förhållanden. Ack! få månget hjerta fanns ock å, som blott med bitter smärta mottogo de återwändande hjeltarne, emedan deras egna kära sofwo dödens sömn, långt borta på Finlands wida slätter, i dess kärr och moar. Redan hade många återwändt, men Julius Eferoth hade ännu ej kommit tillbaka. Wäl hade han ofta skrifwit till de kära i hemmet, men hans bref andades blott en djup, ehurn outtalad smärta. Maria trodde denna smärta härflyta rtill en del af froppå: liga plågor, ty han talade ofta om huru ftora de woro och om fin förstörda helsa, fom förhindrade honom att återwända till de fina. När ryssarne åter närmade fig Wasa, hade en wän lyckats framskaffa Hos nom, så sjuk han war, sjöledes till Brahestad. Der qwarstannade han sedan. En wacker juldag återse wi Maria på Salmensaari. Hon står ej nu såsom första sången mi sågo henne wid det öppna fönstret, lyssnande till flöjtens toner dernere. Dessa touer hafwa tystnat för alltid. Wäl sitter hon i samma rum fom då, men ens fom. Den gamla mormedren slumrar efter fin mid dagsmåltid i rummet näft intill. (Forts.)