händelserna. En tid af outsäglig smärta, af bittra sorger, af stora felslagna förhoppningar, af oerfätt liga förluster för hwarje familj i wårt då få djupt olyckliga, of krig och sjutdomar härjade sädernesland Kriget är en förfärlig olycka för ett land, såwäl för ress krigare, fom för den fredlige medborgaren och för ven i fitt anletes swett arbetande landtmannen. Österbotten, ifyunerbet Wasa län, led under det sista kriget mycket. År 1808 om sommaren blefwo af de framoch återtågande armegerna8 hästar böndernas ängar afbetade eller nedtrampade och på de bördiga ålerfälten gjorde döden oftast en rit skörd bland de bära partierna. På denna sommar blef säresskörden ganska ringa i detta eljest så bördina län. Dertill kommo febrar, rödsot och den af trupperna kringförda fältsjukan, hwillen spridde fia till allmogen, bland hwilken den gjorde förfärliga härjningar i hela ÖOfterbotten, isynnerhet i trakten af Tårneå, der gårdar stodo öde emedan alla deras innewånare dött. Detta elände kändes så mycket djupare, som alla sår efter det förra sellets många och långa strider ännu ej woro fullt lätta, och gjorde, att ur alla hjers tan warma böner för en fnar fred uppfändes till fri: dens Gud. Setdan den ewigt minneswärda fonventionen i Seivis af den 25 Mars år 1829 upplöst största bes len af den finska hären, återwände dess tappre krigare hwar till sina hemorter om wåren detta år. Bitter mar skilsmessan emellan dessa bepröfwade mapenbrö: der, hwilka alla hade utgjort en enda stor familj. De hade delat allt med hwarandra, mödor, wakor, hunger och köld. Segrens fröjd, lilsom nederlagens smärta hade warit gemensam för dem alla.