stämma talade han om sitt hjertas djupa innerliga kärlek till Maria. — Jag wet wäl, — så slutade han sin bekännelse, — att ni ide delar denna känsla, utan redan länge: sedan egnat den en annan, men afskedets stund, då wi kanske skiljas för detta lif, har jag dock welat säga er hurn dyrbar ni är mig. Låt mig hoppas, att ni ej wredgas öfwer denna min belännelse. — Ni är mitt lifs räddare och jaa tackar er för denna gåäfwa, ty lifwet är mig kärt. Äfwen för den känsla ert hjerta hyser för mig tackar jag, ty af det fått hwarpå ni yttrar er fer jag att den hedrar min, — fade Maria med ett djupt allwar och räckte yng lingen handen. — Men mitt hjerta och min tro kunde jag blott gifwa Åt en af de mina, och redan länge har en af wåra tappre krigare egt dem båda. Den unge mannen böjde, qwarhållande hennes hand, knä för Maria och bad med wek röst: — Gif mig er wälgångsönskan med på färden, att jag en gång må funna återwända. — Mitt lands fiende önskar jag ingen wälgång, men mitt lifs räddare ger jag min wälsignelse. Ynglingen böjde sitt mörklockiga hufwud djupare ned och tryckte en kyss på den unga flickans hand. Derpå uppsteg han, helsade wördnadsfullt den gamla mormodren och red så bort. Af Montzgomerys historia öfwer finska krigen 1808 och 1809 känner man huru fruktlöst denna första landstigning i dessa nejder aflopp, och huru frmenffarne, efter att hafwa wisat prof af mycken tapperhet, i följd af den helt och hållet okloka anordningen och ännu sämre utrustningen — ty hwarje man hade blott fått sextio skott med sig — måste wika tillbaka för