Norrländska Korrespondenten – 15 augusti 1863, sida 2

— Jag är finska, och Han, åt hwilken jag lofwat min tro, strider för sitt fosterland. Wi funna ide wara wänner. — ov hatar mig då? — Mellan hat och wänskap äro många grader. Jag hatar er ide. — Jag är er fulltomligt likgiltig? — Nej, men ni är min siende. Men tyst, hör! te sljuta åter! — sade hon, då ett nytt skott dånade ifrån det ännu ej fyntiga faripget. Fiar några ögonblick låg en kutter midtför funs dets inlopp. — Lemna denna plats de skjuta Åter! — fade Kroverniloff. — Nej, nej! men ni? ni måste bort, eljest blir ni fången. — Jug äv ju er fiende? — Ja, men jag will ej fe er fom fånge. — Jag är det redan. J samma ögonblick lyste en hastig blixt ifrån den jwenska kuttern, och ett ögenblick derefter hördes ett hwinande och en mall få stark, att Maria darrade och förlovade till hälften besinningen. Hastigt fom blixten fattade den unge ryssen henne i fina armar od) drog henne ifrån fönstret. J fame ma ögonblick fom en kanonkula dallrande och pipande infarande genom det öppna fönstret och fastnade i ren midt mot warande wängen. De i rummet närwarandes häpnad war så stor, att Maria ännu länge efter det skottet tystnat fortfor att omslutas af den unge mannens armar. Slutligen drog hon sig dock sakta bort, men för första gången förblef hennes hand sluten i hang, of häftig finnes: rörelse darrande händer.