Norrländska Korrespondenten – 12 augusti 1863, sida 3

och lade slutligen till wid stranden. En ung krigare tlädd i rysk uniform steg derur och nalkades ffynd: samt huset. Han bar en flöjt i handen, ett bewis att det war han som nyss framkallat de wackra toner, som ljödo dit upp. Snart trädte han in i rummet til de båda fruntimren. — God dag, mina damer! — sade han med en artig bugning och på ett spåk, fom mar en blandning af tyska och swenska. — Ni har warit på sjön, löjtnant Kropernikoff? — fade den gamla, i det hon anwisade den unge mans nen en plats inwid fia. Han antog doc ide denna bjudning, utan gick till fönstret, der den unga flickan ännu fatt qwar, utan att lema någon uppmärksamhet åt den nyss anlände. — Hwad tycker mamsell Marie om mufit på sjön? — frågade han med en warm blick ur de stora, mörka ögonen. Hon wände sig långsamt om och sade allwarsamt: — Musik eger enligt min smat alltid samma wärde, om de exequeras på watten eller land. — Men tyder ni ej att flöjtens toner äro egnade att höras isynnerhet på sjön? — Ni har rätt deruti, att de klinga der ännu klarare än eljest, — tillade hon afbrytande, — huru aflopp ert besök wid Kiisaukallio? — Jag såg blott en wanlig klippa, obetydligt uppstigande öfwer hafsytan. Och bod förmäler legenden, att den i flera mecfor warit en boning för en mensklig warelse, en ung flicka, offret för en grym och nedrig menniska. — Ni har lofwat mig berätta denna faga då jag skulle återwända. Wågar jag påminna er om detta löfte? — Mina löften äro heliga, — sade Maria Ile ende, — sätt er här, jag will förtälja denna saga.