ö älskade i honom, blifwen äldre, när han egnat sig åt krigarns yrke, sitt eget dyra fosterland förfroppåligadt. Hon tillbad sina fäders jord och de personer hon älskade såg hon alltid blott i innerlig förening med detta land. Derföre sågs ej en tår, hördes ej en klagan af henne då kriget utbröt och då den unae mannen också skulle följa fina wapenbröder till sitt dyra wärf. Wi hafwa hört hennes afsked till Honom i skiljmessans stund. Oförändrad förblef hon lika stark också, ehuru hon ej på flera månader erhöll några underrättelser ifrån den hon älskade. — Han har dyrare pligter att nopfylla, — fade hon då den gamla mormodren Eno: fade deröfwer, — han hinner ide skrifwa, eller fan ej. Jag känner i mitt hjerta att han ej glömt of. En af deras grannar, löjtnant N., fom också hörde till Abo läns regemente, hade, liksom så många andra, för sjukdom lemnat hären och begifwit sig hem till sin egendom. Han lemnade en dag den underrättelsen, att Julius hade i slaget wid Sikajoki blifwit swårt sårad i hufwudet och ansigtet, få att han war alldeles wanställd. Med stilla undergifwenhet emottog Maria denna underrättelse. — Han eger ju ännu samma hjerta qwar fom förr! Hwarföre skola wi tå klaga? — fade hon tröstande till den gamla. Ensam lemnad brast hon dock ut i en ström af bittra tårar, ty huru det war, få mar hon dock qmwinna och egde wår wekhet af fruktan, swaghet om man så will, om det nemligen är swaghet att frukta det för wåra sinnen widriga och älska det som synes oss älsteligt. Länge warade dock ej denna swaghet, hon besegrade den snart. Båten derute på sjön hade kommit allt närmare