Norrländska Korrespondenten – 12 augusti 1863, sida 2

unga flickans blikt. Mormodern såg med beundran upp till henne. — Du är en märdig dotter af wårt land och wåra fäder! — fade hon — Wäsignelse öfver dig! Denna unga flicka war dotter och sondotter till twenne tappra krigare. J dessa tider, wårt arma land utgjorde en blodig walplats för twenne nationer, de der ständigt stridde, war krigarns yrke det fom ansågs för det mest hedrande, och det war så äfwen, ty hwad är mera högt och heligt, än att gå i döden för sitt land? Men nu när freden bor sköna dalar, är det annorlunda. Krigaren behöfs ej mera att skydda emot fienden land och hem med de kära der finnas. Nu i fredens tiv fordrar fosterlandet äfwen andra pligter af fina söner, och derföre har aktningen för krigarns yrke wikit för den högre aktning man hyser för kämparne inom andens werld. Tidigt blifwen fader: och moderlös, hade Maria Ekeroth blifwit uppfostrad hos fin gamla mormor, majorskan B. Enda barnet af hennes enda barn, hade den gamla med en högre kärlek, som ofta återfinnes för barn i andra led, omfattat den unga flickan. Hon war hennes allt i lifwet och redan såsom späd tycktes hon äfwen Maria förwerkliga de förhoppningar hens nes mormor hyste om henne. Med hwarje flyende år utweckade hon fig allt mera till en både till kropp och själ älsklig warelse. Wid fyllda sjutton år hate hon fyllt sitt unga hjertas warma böjelse och med sin mormors samtycke lofwat sin tro åt sin unge slägtinge Julius Ekeroth. Enkel och flärdlös hade han redan i barndomen, ehuru saknande några utmärktare yttre egenskaper, just genom fin sanna och redbara karakter wunnit den lifliga och snillrika flickans hjerta. Hon såg och