Norrländska Korrespondenten – 12 augusti 1863, sida 2

— Han är bra talangfull och älskwärd, denne unge man, — sade slutligen den gamla med en suck. — Sada att wi ej kunna räkna honom blade de wåra. Flickan teg. Hon lyssnade till flöjtens toner, som kommo närmare. — Du swarar ej Maria, — fortfor den gamla. — Tycker du ej om honom? — Han är wår fiende. — Sannt, tywärr! Men nog kan man också hos dem finna det älskwärda behagliat. — För mig är en fiende blott en fiende. — Och ändå lyssnar du nu, såsom ofta förr, till hans toner. — Du har rätt, Mormor, men wi älska båda musik, han och jag, och då twennes tycke för samma ting mötes, är man ej fiender mera. Skulle han som jag älska Finland, då woro wi wänner också. Goda barn, — fade Mormodren ömt, — du tälskar få högt dit t fädernesland! Ack! om alla hade gjort det få warmt fom du. Måtte denna kärlek bli dig återgäldad! — Julius skall återwända, — fade den unga flictan med en blick af trofast kärlek. — Ack ja! men huru? Wanställd och kanske en krympling! Arma barn, du får en tung lott i lifwet. — Kärleken skall göra den lättare. Låt honom komma hem fom krympling; hwad gör det? Min arm skall bli hans krycka, mitt öga skall bli hand öga, jag skall bli hang allt i lifwet och sålunda återgälda det blod han giutit för oss alla. O! om jag får göra det, I —. :.9.... skall jag finna mig tydlig och prisa Gud för Hang stora nåd. En hög hänförelse strålade mid dessa ord i den