själ, men af fort waraktighet, ty def bättre känsla feg: rade öfwer swagheten, och jag fade, med djup öfver: tygelse om att funna uppfylla hwad jag lofwat: Hwad kriget än må skänka eller beröfwa dig, min win, min trogna kärlek fan det ej utplåna, ty få länge samma hjerta fom nu klappar i i ditt bröst, skall jag städse älska denna bättre del af dig fielf. NRörundora dig ide deröfwer, Julius, att jag på: minner dig dessa ord. Jag tyder mig städse fe dig i blodiga ftriver, omgifwen af tusen döda, kanske res dan döende. Och om nu få more, att någon fula bade funnit sitt mål hos tig, att du wore celler blef monställd, eller en krympling, få låt ide missmodet Wiska till dia några hopplösa ord! War stark i tro och kärlek! Lef för ditt land och mig, om du känner lifwet hos dig! Dö i frid för oss båda, om det så skall wara! Min kärlek följer dia i lif och död! Länge sedan han slutat läsningen af detta bref låg han tyst med tårfylld blick riktad mot höjden. — O min Gud! jag tackar dig för det du gifwit mig ett sådant hjertas kärlek som hennes! — utbrast han slutligen med ord ur djupet af sin tacksamma själ. En sakta suck beswarade dessa ord, och en swang rörelse bemärktes i en wrå af det stora rummet. Der låg på en hård bädd af halm en helt ung man, eller rättare ett barn, ty ännu hade han knappast upplefwat sjutton år. De fina ädla dragen woro redan wanställda af dödens annalkande, men ur de barnfromma ögonen strålade ännn lif och kärlek. Det war en ung krigare, döende af fältsjuka. Uniformen med dess ljusblå uppslag, kastad öfwer den usla bädden, utwisade att han war en Björneborgar. Med det auldlockiaa hufwudet lutadt emot fin utmärglade hand stirrade han framför sig, och några