wapenbröders heliga strid för fäderneslandet. Men äfwen glädje länner min själ wid tanken, att också mitt lifs hielte fått med sitt blod wattna denna för oss båda så lära jord. Jaa wet ide hwar du är efter hwillet tillstånd mitt bref träffar vig, om full af helsa eller döende af smärtsamma får; ett wet jag blott, och det är, att så länge hjertat klappar i mitt bröst, skall det flå för honom, som i striden gjort sig wärdig att wara en son af wårt arma dyra sosterland. Minned du, min wän, när du gick uti kriget och i afskedets stund sökte trösta mig, ty du trodde att min bedröfwelse härrörde af frultan; minnes du huru jag swarade dig, då du sade, att du nog skulle återwända en dag; tror bit att ditt minne, om du ide återwände blefwe mia mindre kärt? Du såg förwånad på mig, du trodde kanske, at dessa ord inneburo brist på kärlel; men du såg dit misstag i min blick och slöt mig i dina armar. Men om jag ide stupar, utan återwänder en krympling, sjuk till kroppen och med ett af plågor förbittradt finne, oförmögen till alla wärf i lifwet, blott egande min oföränderliga kärlek qwar — skulle du älska mig äfwen då? MH ja! du har blött för Suomi; Suomis dotter fall enna sitt lif åt fitt lands kämpe! Men om desfa drag, fom du nu älskar, skulle blifwa sargade, om jag wid min återkomst skulle fram träta för dig wanställd af i striden erhållna sår? Kunde iag hoppas på din kärlek äfwen då? Jag kände att jag bleknade mid dessa ord, ty buru det är, hafwa wi dock alla en hemlig fasa wid att fe tet, fom warit och är of kärt, wanställdt och förwandladt. Det blef en strid i djupet af min