den skall under kommande seller on minnesblomma uppspira, af hwars doft en blifwande generation skall hemta kraft till strider, som stunda för sanning och rätt. Och då skola de säga till hwarandra: mwi wil: ja ej wara sämre än måra fader, och att de uppris cka en fåran tanke, wille jag för min del gerna dö. — Ack ja, du har rätt! — fare den unge Åbos länningen med strålande blick, för en sådan tanke äro några lif ett intet. De stodo stumma en stund, de båda krigarne fördjupade i fina tankar. DÅ närmade fig till dem en läkare, fom skulle förbinda de mindre swårt fårade på sjelfwa slagfältet. — — Här doktor Rudolphi, är också en sårad, sade Orbinski, wisande på den unge mannen. — Förbind honom. — Löjtnant Ekeroth, — fade doktorn, i det han skakade sitt hufwud, — ni bliv då aldrig mitt på trider? ÄÅnnu har knappast det sår igengrott, som ni fick i Sikajocki, innan ni åter är ute i affär och sårad. År det kanske un så illa, att ni ej widare får deltaga i striden? — Nej, Hr doktor, — sade den sårade leende, i det han framräckte fin genomstungna axel — Rog hafwa datoefs kosacker hwassa pikar, men så illa hoppas jag dem dock ej hafwa träffat mig. Läkaren aftog warsamt rocken samt undersökte och förband det djupa fåret. När detta war gjordt jabe han allwarligt: Jag afråder er att bege er snart i strid igen, löjtnant Ekeroth! Det kunde bli farligt. — Jag tackar er och skall följa ert råd och ej strida förrän i morgon. — Det blir också strid i morgon, och den troli