Norrländska Korrespondenten – 5 augusti 1863, sida 2

utgången af säderneslandets strid, eller war den edge nad ett kärt minne från hemmet, efter allt detta fam manblandadt? Hwem förmår befwara dessa frågor? Hastigt tände han en tung hand längas på fin fårade axel och kunde derwid ej återhålla ett swagt rop af kufwad smärta i det han wände sitt bleka ans lete emot den nysslomne kamraten. Denne war en medtelålders man med en werklig lämpegestalt, klädd i Sawolaxr infanteri uniform. — Orbinski! — fade ven fårade, i det han lätt rörde mid hatten af aktning för den tappre Sawoz laxarn. — Du är wäl sårad, kamrat? — sade denne, i det han flyktigt beswarade den andras helsning. — Låt förbinda dig, eljeft bortrinner hwarje droppe blod. Din find är dödsblek: — Bah! ett pikstyna of Kulneffs kosacker, — swarade den andre. — Men, — fortfor han och pes kade åt det Håll der krigsrådet afhölls, — hwad tror du de ber afaöra? — Återtåg, återtåg, och bara återtåg! fade Or binski med ett till hälften bittert och till hälften gäckande legnde. — Hwac tror du att det blir annat? — Återtåg? Huru? Efter eu sådan strid? — Hafwa wi ej stridt förr också, och blödt och segrat, men ändå tågat tillbaka. — Jo, men ändå nu! Hwartill tjenar det då att så förspilla sitt blod och wisa få mycket mannamod för att blott gå tillbaka? — Prat, min gosse lille! Hwad tjenar det tif, säger tu? Jo det tjenar till att wisa wåra barn, må ra barnbarn och barnbarnsbarn, wåra efterkommande till många led, huru starka wi moro i wår tro och kärlek, — och ur den ef wårt dlod fuftade födernejor