Norrländska Korrespondenten – 5 augusti 1863, sida 2

denna dag ulmärlte Finnarne, hwilkas tapperhet så ofta förr och sedan höll hårda prof. Så fortaick striden i månaa timmar, tills mör: Eret inbröt och skiljde fienderna åt. Saknande under: rättelser ifrån Kosatschofski, som han befallt från Salmis falla Finnarne i ryggen, baslöt Kamenski att drana fig undan under nattens ffyrd, öfwertygad om att fienden såsom segrare skulle behålla slagfältet. Finnarne sjelfwa trodde så och stodo lugna och glada efter slutad strid, wäntande att få aflågga Wap: nen för några timmar och wärma fina af regnet ace nomblötta falla lemmar wid wakteldarne, fom höllo på utt täntas. Bererda att följande dagen Åter ftri: da, om det få flulle behöfwas, fänve ve numera ingen trötthet, blott wäntan att få erfara, hwad det hos general Atrlercreutz församlade krigsrådets beslut skulle blifwa. Lutad emot ledstången af den långa bro Mwaröfwer wägen gick från Tamme rofors till Wasa, stod en ung man, Wid skenet of den nära pattelden syntes hand anlete blekt och genomskinligt: Öfver den höna, af mörka lockar belransade pannan gick ett djupt knappt igenaroct ärr efter ett sabelhuga, som missprydde de wäl ej wackra, men manliga och redliga dranen. På de mörkblå uppflaacn och den gula plymen såg man, att ban tillhörde Åbo läns rege nente. Uniformen war fläckad af blod och blocig war den duk han höll med ena handen tryckt emot sin axel. Det war en sårad. Med wemod hwilade hans blick på de hemska föremål som omgåfwo honom och hwilka syntes ännu dystrare wid wakteldens fladdrande sken. En sakta suck gick öfwer hans färglösa läppar; gällde den de tappre som slumrade den ewiga sömnen på denna mossiga jord, eller en hemlig fruktan för