Norrländska Korrespondenten – 1 augusti 1863, sida 2

Snart woro de midt ibland skylarna, omgifna af de flinka gossarne och flickorna, men dessa läto icke störa sig i sitt arbete. De begge unga kommo ändligen fram till mor Kerstin, fom, swettig och andfådd, hwilade sig ett ögonblick, och såg upp på dem med undran och oro öfwer sorgdrägten. Hon war ej heller säker på om hon käns de rätt, om hennes hjertag häftiga flag fade sanning. Då öppnade den unge herrn fina armar, sprang till henne, omfamnade henne och utbrast: min mor, min älskade mor! Min Guftaf! Det war allt hwad Kerstin före mådde säga. vSImfamna äfwen mig! fade den unga damen, jag har nu rättighet dertill. Kröken Amelie! sade Kerstin förlägen. Yte mera fröken, utan Gustafs maka swarade Amelie, oh omfamnade bondehustrun utan fruktan för dammet på hennes arbetskläder. Emellertid hade de öfriga slutat sitt bestyr, och slogo en ring omkring modern och de begge nygifta, nyfiket stirrande på dessa. Ynglingarna stodo der swettiga och röra med sina liar, och deras ögon lyste af fröjd, då de den ene ef ter den andra igenkände i den fina herrn med muftas scherna fin äldste broder Gustaf. Flickorna woro blygare, men uppmuntrades snart af den unga fruns, deras smägerskas, okonstlade och wänliga sätt, och kringklappade henne rundeligen. När ven första öfwerraskningen war öfwer, frås gade Kerstin hwarföre de woro sorgklädra. VWi ha mycket att berätta, käraste wår moder, fade Gustaf, men du är trött, solen har gått ned och du behöfwer hwila. 3 morgon är föndag, och vå fall