Norrländska Korrespondenten – 1 augusti 1863, sida 2

iden blå luften. Efter hwar och en af sönerna gingo röttrarna; till oh med de mindre, alla raska, rödblommiga flickor, togo upp säden i stora fång och förde den till skylarna. Mor Kerstin gick efter Olof. Emellanåt tittade gossarna tillbaka, om mor eller flickorna skulle tröttna, men alltid fingo de tillropet: unnan bara! unnan, nog hinner jag! Kerstins sextiofyraåriga moder gick ensam och skylade säden, döf, men ännu stark och rask, och stolt öfwer sin kraftiga afkomma. Qwällsolen kastade slutligen sitt rödaktiga ffimmer öfwer stubbåkern med de många skylarna, emellan hwilka en flod tättingar flög i wal och qwal öfwer få stor rikedom; ännu återstod ett oslaget stycke. men det kunde hinnas af twå gossar; de öfriga spridde sig på åkern för att hjelpa mormor med skylarna. Då kom på den swåra körwägen, som låg på enna sidan om nyodlingen, en präktig wagn, dragen af ett par racehästar, i sakta mak. J wagnen sutto twenne sorgklädda personer, en ung, ståtlia herre och ett fint, blekt fruntimmer, hwars hwita hy lyste som en nunnas mot den swarta drägten. Wagnen stannade, de begge åkande wexlade en blick och betraktade de arbetande. Han syntes något förlägen, men hon fade: Jag förstår dina tankar, älskade Gustaf, men frutta intet; ehuru jag är uppfödd inom wår welliga krets, förstår jag att wärpera dem som arbeta. Låtom oss stiga ur och gå och helsa på wåra kära syskon. De tyckes ha snart slutat sitt tunga arbete. De begge unga stego ur wagnen, och gingo ned på åkern, ehuru den förnäma damen hade swårt att komma fram med fina fina tygffor i rågstubben.