Gosfsen war wäl bekant med dem förut och följde dem gerna. Grefwen och grefwinnan fingo nu full fysfeljattning med den lilla snälla gossen, fom alltmer blef der ras älskling. Äfwen sedan deras hus följande år mälsignades med en liten dotter, fortfor Gustaf att wara grefwens gunstling och skötebarn. Efter tolf är, hwarunder grefwens enda dotter Amelie wuxit upp till en tidigt blomstrande skönhet, och Gustaf till en ståtlig ung man, fom slutat fina studier wid akademien, hade grefwens helfa börjat att wackla, hwarföre han med fin grefwinna och dotter reste till Hyåres. Gustaf fick naturligtwis följa med. Derute i solens land utwecklade fig Amelie ännu här ligare inför den lycklige Gustafs förtjusta ögon. Olof hade under tiden hållit fia i styr, utom nå gon enda gång, men Kerstin hade lyckats dölja hang förseelser för grefwen, och ju mera barnen ökades och tillwexte, ju flera wittnen och förswarare hade hon emot Olof under hang utbrott. Till slut höll barnskaran honom fången, då wildsintheten fom på honom. Herrstapet dröjoe i utlandet fem hela år. Efter tiugufyra års ältenskap war Kerstin moder för elfwa barn, sju söner och fem döttrar, hemma i huset: den äldste sonen hemma, näst den frånwarande Gustaf, war tjugutwå år, den yngsta flickan elswa år. Olofs ihärdiga arbete och enwisa bruk af starka prycker knäckte honom slutligen, få att han måste intaga sängen, och låg der ett halft år, då läkaren af: tunnade den domen, att Olof war lam för alltid. Då fick Kerstin sitt tolfte barn. (Forts.)