XWavr få nådig, herr grefwe, swarade Kerstin, sedan grefwinnan nödgat henne att fätta fia, mwar få nådig och döm ide den stackars Olof för hårdt. Han har blifwit få illa uppfostrad. Som barn hade han en elak stjufmoder, fom misshandlade honom och retade hand lynne tidiat till wrede. J sig sjelf är han fom ett lam, det är blott emellanåt — blott några gånger om Året, fom han förgår fig litet mot mig. Det är icke litet att flå fin hustru fanslög. Ut nej, han slog mig ide hårdt, han bara fföt mig ifrån fig; jag är ide swag annars, men det fom öfwer ett illamående, det war bara derföre jag föll. Du är dig lif Kerstin; men ditt ädla tålamod skämmer bara bort hHonom. AE nej, Han är werkligen på bättringswägen. Detta tilla utbrott war ett olyckligt återfall; jag är säker på att det är det aldrasista. Tag honom till nåder igen, goda arefive. Aldrig; jag skulle ide funna somna i ro någon qwäll för tanken på att du mifhandlag af den ffurken. Han måfte bort härifrån för alltid! fade grefwen med afgörande ton. Hserr grefwen befaller, men jag måste följa min man öfwerallt. Det är min pligt, sade Kerstin, lita beslutsamt. Förgäfwes sökte både grefwen och grefwinnan öfwertala Kerstin att skilja sig från den elake Olof; hon fortfor ihärdigt att bedja dem förlåta honom. Slutligen fade hon: Tillåt mig att få ropa in honom igen, jag är rädd att han fan förfyla fig derute i kölden. Han tog af fig pelfen. Din ömhet är utan gräns, Kerstin; men jag