Norrländska Korrespondenten – 29 juli 1863, sida 2

— j—nni;ga——————— —— en ström af swordomar och oqwädingsord. Slutet blef som alltid: Jog hade tillbud af tre rika bonddöttrar, men jag tog dig från badftugan! Kerstin swarade intet, utan smålog wänligt mot honom, der hon stod med en mot brafan nyss wärmd rock, och bjöd honom taga den i stället för den snöiga pelsen. Det är ide wärdt att du gör dig till, jag fönner dig nog, din bedragerffa! dundrade Olof. Stadard min wän, du måtte ha flitit bra ondt i bag i urwädret; tag på dig den här warma rocen! Sa, jag får slita ondt hwar dag, fom en hund, för er skull, men det har jag ingen tad för, bara skam! Gå åt fanders! Will du ha warm mjölt! här är det i ord ning! Sitt vig min läraste, och låt mig få måna om dig. SN! jag är ite lilla grefwen, jag; jag är bara den otäcka Slinken. Du är mör i munnen, när du fer mig, men när jag är borta, då fmädar du mig! Jag wet det nu! Så fortfor Olof att gräla orimligt och Kerstin att med milda swar söka att stilla hans wrede, men denna gången war han obändigare än annars, ty han kom alldeles nyss från en landswägskrog, der en elak wän retat honom mot Kerstin för falska föregifmanden om grefwens wänskap med henne. DÅ hon slutlinen med återhållna tårar i ögonen och leende mun wille smeka honom, stötte han henne häftigt för bröstet, få att hon föll baklänges på golfwet. De syra barnen, som kunde gå, störtade fram,