Norrländska Korrespondenten – 29 juli 1863, sida 2

kastade sig öfwer sin moder, och tjöto häftigt, för att förswara henne! Stort förut stannade en rad med klingande bjellror och frustande hästar utanför huset; barnens skrik hördes ut på gården och grefwen skyndade in i ftur gan och såg hela uppträdet. Den unga grefwinnan, som genast kom efter, ilade att bistå den affwimmade Kerstin. Wid åsynen af sin husbonde blef Olof nykter af förskräckelse, och stod handfallen. Grefwen fade med harmsen röst: 7en farkt, fom slår fin hustru, är icke wärd att bo under tak med kristna; gå ut härifrån, gå ut till skogarna, och lär dig af warger och räfwar, att de sky för att mifhandla fina honor. GÅ, föraktliga usling, och wisa dig aldrig mer för mina ögon. Olof begärde ide annat än att få komma undan grefwens hotande piffa för ögonblicket, men aktade sig för att lyda ordagrannt, utan fmög fig blott bat om byagningen, der han emellertid i smällkalla mins tern fick ytterligare kyla af fig och ångra fin ga lenskap. vMRär grefwinnan med fina ömma omsorger åter ställt Kerstin till sans oh lugnat barnen, fom alla kände henne förut såsom fin gynnarinna, fade grefwen: Min infpektor träffade för en timme sedan din elaka man i öfwerlastadt tillstånd på wägen. Wibes slöto derföre att genast fara hit för att fe åt om ryktet sagt sannt om ditt lidande, stackars Kerstin. Ditt ädla hjerta har icke welat förråda din mans nedrighet, men nu fon jag ide tåla honom längre. Karlen får ide stanna här, du får behålla hemmanet, jag skall skicka dig en af mina beskedliga drängar til hjelp i ftället.