Hwad som förblifwer och hwad som förswinner. Den bästa äregirighet, som höjer menniskan öfwer alla jordliswets lägre trapp: steg och gör henne fil englarne, är den allwarsamma sträfwan, den uppriktiga önskan, att bidraga till andras lycka och medrwerka till deras förbättring och förärling. Den fom det är förunnatt, att wara wertsam i den riltningen, att jemna den branta, mödofulla stigen för en med: menniffa, att låta tröstens solstråle falla i ett af belymmer nedtryckt sinnes natt; den som förmår att återföra en wilfefarande på rätta wägen, den har njutit en högre, renare glädje än vifedom, makt och ära någonsin förmå att slänta. Denna jordens egodelar, hwilka på afstånd jynas få lockande, äro i de sflesta fall ingenting, när de en gång tillfalla oss. Hopp och minne, de båda oss genom lifwet tedjagande genierna, tillhöra ej wertligheten. Allt jordistt är förgängligt: men hwad wi skaffat och werkat för and ras wäl förblifwer, lyser oss med ett klart wänligt ljus och träder framför oft få fom en mildt tröstande uppenbarelse i wårt eget lidandes stunder.