Norrländska Korrespondenten – 25 juli 1863, sida 3

uppriktigt: jag har att tacka dig, Kerstin, för min lyda ! (Srefwen och grefwinnan kände sig lyckligare för hwarje år med hwarandra; ett fattades dem likwäl, de förblefwo barnlösa, men de wårdade fina unders hafwande och deras barn, med ädel föräldrakärlek. Statffolket förbyttes till torpare, hwart och ett hus: håll fit fin egen snygga bostad och jord, trefnad och flit rådde i alla stugor, arbetet gick wida flinkare på herregården än förut, ty den bättre födan, och den af husbondfolkets kärlek lifwade wiljan gaf folket före dubblade krafter. Grefwen fortfor att taga Kerstin till råds, och alla funno fig wäl deraf; hennes milda anda regerade lyckligt. Olof fortfor att arbeta ifrigt oh att wara bes ffedlig, när Han gick hemma, men han fortfor olydligtwis äfven hwarje gång han fom från färdwäg, att bemöta Kerstin illa, men Kerstin lyckades att dölja det för alla. . Hennes hushåll wälsignades på allt sätt, med goda grödor, med förökad ladugård och med allt längre wäfwar, samt äfwen med ett barn hwarje år, få att den lille mörklockige Gustaf, på fin sjette födelsedag hade fyra små bröder, alla ljushäriga, fom fader Olof. En winterqwäll, då bonden war till staden, fatt Kerstin i den rymliga stugan med alla fina barn, sjelf i fullt arbete wid spinnrocken. Den äldste, Gustaf, läste med ljudelig röst oh tydlig uppmärksamhet innantill i katekesen, och mos dern förklarade emellanåt innehållet. (Forts.)