Norrländska Korrespondenten – 25 juli 1863, sida 2

Hittills hade han blott brummat, och då Kerstin aldrig låtsade höra på honom, utan alltid passade upp på honom såsom en äkta husmoder, och omgaf hos nom med alla möjliga omsorger, hade förargelsen lätt gått öfwer. Men när han nu anlände hem, oc mötte grefe wen, fom förut ej synts i socknen, efter Olofs bröllop, och fom han såg att grefwen fom ifrån hans boz ning, war hans wrede och swartsjuka gränslös, då han inträdde till den stackars Kerstin. Han började: Jag hade tillbud af tre rika bonddöttrar, och jag tog dig, som fatt i badftugan! Wi wilja ej måla den ffygga taflan af Olofs ras seri mot den fromma qwinnan. Han flog henne, men intet ljud förrådde hans dåd; följande dagen mar det blått under hennes ena wackra bruna öga, och begge ögonen röda af gråt. Det hemska märket syntes ännu, då grefwen ef ter ett par dagar fom fom förra gången på ett tort besök. Kerstin fatt på qwällen, efter slutadt dagsarbete, stickade, waggade sin gosse och sjöng sin spalm: Hwarför sörja? hwarför klaga? Bär ditt fors i Jesu spår o. s. w. Olof Persson stod i sitt stall, märkte att grefwen gick in i byggningen; nu war han nykter, så att han höll sig stilla, men drifwen af swartsjnka, smög han sig sakta efter grefwen, såg genom springan på den halföppna dörren och lyssnade. ö Grefwen syntes först mycket wänlig, Kerstin lät som wanligt icke störa sig af hans ankomst, utan satt qwar på sin plats och arbetade. Hwad har händt? frågade grefwen något föruna brad, när han såg den blåa fläcken under Kerstins