Norrländska Korrespondenten – 25 juli 1863, sida 2

ifrån staden, körde i fyrsprång och war i ett upprördt sinnestillständ. Då han såg grefwen blixtrade hans ögon, han höll in sina hästar med wenstra handen, och swängde med den högra knuten, men grefwen war redan långt förbi honom, då han utbraft i ett groft utrop. Derpå for han upp till fin gård, fatte in hbiftarna, brummade fom en uppretad björn, och skyndade fig in till fin hustru. Olof Persson war en ftyf arbetare och trägen i sitt kall. J början af sitt giftermål hade han warit stilla och foglig. Hand lyda att få det goda hemmanet utan nå: aon betalning till inspektoren, den wackraste flicka i socknen och med henne penningar till bosättning, hade wäckt starkt afund bland hang gelikar. För att förbittra denna lycka och nedsätta honom i egna och andras ögon, brukade de, i samqwäm och när de träffade honom enskildt, anspela på grefwens godhet mot Kerstin, och gyckla med honom. Den ömhet och nogaranna wård som Kerstin eynade åt sin förstfödde, äfwensom dennes märkwärdiga tycke af den i socknen allmänt kände grefwen, gjorde att folket på spe kallade barnet lilla grefwen. De elaka behöfde ide säga annat åt Olof Persfon, för att förbittra honom, än: hur mår lilla arefiwen 2? När Olof Persson gif hemma, i sitt arbete, war han wanligtwis nykter, och förgick fig aldrig mot fin hustru, fom alltid war wänlig, lika flitig oh ifria, som ban; hon Höll honom i tygel med sitt lugna wäfende. Men hwarje gång Olof fom ifrån staden, hade han dels fått bränwin, dels hört stickord af fina bekanta om LTilla grefwen.