Saligt det barn, wid hwilkets wagga den heliga fången ljuder från en moders läppar! Det är redan på wägen till Guds rike, def känslor stämmas för. himmelens kärlek, få att def förstånd sedan få myc fet lättare fattar underwisningen derom. Grefwen gick från fönstret, obemärkt af modern, omkring byggningen och kom in till henne, utan att möta någon, ty mannen war borta till staden. (Gydg frid! helsade grefwen; Kerstin tystnade med fången, såg upp, log glad fom förr, men lät ide störa fig, utan fortsatte att wagga och sticka. Grefwen tog en stol och satte sig midt emot henne och betraktade den sofwande, twååriga gossen. Först öfwerraskades han lifligt af def wackra utseende, och smålog med wälbehag, sedan steg hans öfwerraskning, då han tyckte fig fe i barnet en omif: kännelig likhet med sig sjelf. Barnets ansigte war icke likt det wanliga folkets barns, utan ädlare, behagligare, och dock lika friskt och rödblommigt i slummern, som ett naturbarns. Dess ögonhår woro redan länga, swarta och fil: keslena, litsom hang egna. Han höjde fin blid från barnet till modern, un: drande, frågande. eStutligen fate han: År du lydlig, Kerftin? Kerstin log, men hennes leende öfwergick fatta till ett mildt allwar. YAlt blir godt, när hjertat hwilar Fromt och fast wid Herrans nåd. Barnets likhet — du wet wäl med hwem, Kerstin? — förråder en hemlighet, som jag förut wågat Hoppas. Nu då detta barnet skiljer of för altid, fan du wäl föga mig sanningen, min goda Kerftin! S3a, herr grefwe, jag bekänner win fynd, men