Norrländska Korrespondenten – 22 juli 1863, sida 2

molnfri och solen sken stilla på Olof Perssons ni byggda, wackra, rödfärgade och tegeltäckta hus. J söter om boningshuset war en liten inhägnad med unga aplar, kirs, plommons och päronträd, vf: wertäckta med hwita blommor, samt deremellan wäl rensade land, gröna af potatis, kål och andra enkla köfswäxter, samt afdelade af små frodiga bärbuskar. Ållt förrådde en bildande, ordnande, smalfull hand. En tupp gol, bien surrade kring de blommande träden, och behagliga wällukter smögo sig in genom ett öppet fönster på boningshuset. Derur klingade ut i den stilla, swalnade luften tonerna af en pfalm, just då grefwe Gustaf kom från en ginwäg nedom trädgården och gick sakta fram på dess hwitsandade gång. En klar, dämpad röst sjöng: Allt blir godt, när hjertat hwilar Fromt och fast wid Herrans nåd. Jngen nöd dig öfwerilar Utom hans allwisa råd. Sorg, som glädje då skall syfta Till ditt eget sanna wäl, Rena ditt begär och lyfta Närmare till Gud din själ. Grefwen finde igen den sjungande på rösten, ftannade utanför fönstret ett ögonblick, och upptäckte Kerstin. Hon war wackrare än före sitt giftermål, hon syntes nästan som förklarad och mildare än förut. Hon hade blifwit moder. På eu gång stickade hon och rörde med foten en wagga, hwari en liten gosse slumrade i snöhwitt linne, färert i ljnfa drömmar om själarnes hem wid moderns känslofulla fång. Grefwen fuckade och sade för sig sjelf: