Norrländska Korrespondenten – 22 juli 1863, sida 2

———— — Ber woro twå män uti en stad; den ene rik, den andra fattig. Den rike hade många får, den fattige blott ett lann. Det lammet war hans endaste, han hade köpt det, han uppfödde det, det uppwäxte när honom och bredwid hans barm, det åt af hans beta och drack af hans drickekar och sof i hans famn, och han höll det som en dotter. Men den rile mannen tog den fattige mannens får och slagtade det. Grefwen nedsjönt på en stol, höll handen för ögonen att dölja sina tårar, och sade sakta: Faa anade icke detta. Hwilken är din Uriah ? S fattig mans barn, fom jag: han har köpt mig med sin tro på mig; jag har wuxit upp med hos nom, wi hafwa lekt tillsammans som barn, wi hafwa ätit af samma bröd och druckit af samma kalk. Jag är hans endaste. Jag kan ite öfwergifwa honom. Jag är ide konung David, swarade grefwen med en dyster blick, fattade Kerstins hand och tryckte den warmt. Farwäl! Gud wälsigne dig! Derpå gick han bort utan att säga ett enda ord, och reste följande dagen till utlandet. J Februari månad lystes för Olof och Kerstin: på första lysningsdagen tallades Kerstin till fyrfor herden i församlingen, som lemnade henne en gåfwa från grefwan af twåtusen riksdaler banko till bo: fattning. Den 13 Mars 1821 wigdes Olof och Kerftin, samt inflyttade följande dag på grefwens hemman i Enby. Å Trenne år hare förflutit. Åker och äng stodo fring Enby i midsommarprakt. Aftonhimmeln war