Norrländska Korrespondenten – 18 juli 1863, sida 3

dan det war mörkt, och steg in till sina wänner i den nu mera prydliga boningen. Mor Sara stickade och Kerstin sydde flitigt utan att låta störa fig. Då de tackade honom för allt hwad han hade gjort för dem, fade han att det war blott för hang eget nöje. Han kunde ide ha trefligt på fin gård, om han ide wisste att hans grannar äfwen hade det. Hans statfolk skulle också få allting bättre än förut. Han frågade Kerstin om många hushålldanaeligenheter, och fit alltid kloka och goda råd, ty bon kände både saker och personer i socknen mycket wäl. Han talte om hwarjehanda, och lånade henne goda böcker, slutligen kommo de till tals om det enda nödwändiga och om böckernas bok. Kerstin war hemmastadd i bibeln på det swenska folkets sätt; hon grubblade icke på det som är öfwer förnuftet, utan tillämpade troget bibelordet på lifwets förhållanden. Likasom hon, då de första gången möttes, och han wille locka henne med sig, omedwetet drog honom till Guds hus, så förde hon honom nu, under det han allt mer och mer sökte winna hennes tycke, in i den ewiga kärlekens helgedom. Som Kerstin och Olof höllo fin trolofning hems lig för alla, wisste han ingenting derom, utan hoppar des att winna hennes hjerta. Men ju mera hon tar lade med honom, ju mindre wågade han yppa fin fi gande böjelse för henne, ju högre och renare syntes bon honom än han fielf. En dag syntes hon wekare än manligt, och tycktes hafwa gråtit innan han fom. Då blef hans känsla öfwermäktig, han steg upp, när: närmade fig till henne och fade: jag fan ide förtiga det längre, jag älskar dia, Kerstin, af hela mitt hjerta! blif min äkta hustru inför Gud och menniskor!