Som mor Saras stuga låg just på egorna till det hemman, som Olle skulle få, behöfde Kerstin icke skilja sig från sin moder. Grefwen red ofta på förmiddagarne framåt wägen förbi mor Saras lilla stuga, och när han såg någon skymt af Kerstin, hennes mor eller skyddlingar, nickade han wänligt åt dem. Sedan syntesehan alltid försjunken i tankar, och märkte icke om någon mötande helsade på honom. Pi ett af fina bondhemman upplät han boningsrum för de fattiga, fom ide hade rum i fattiaftugan, och fom han anflog fpanmål och penningar till deras underhåll blef mor Sara och Kerstin i en haft allveles fria från fina inhysesgäster. Handtwerkare inställde fig hos mor Sara på hans befallning; putsade och nymålade hennes stuga utan och innan, täckte den med tegel och rödfärgade uthusen. Det hette att detta skedde för det grefwen icke tålte att se förfallen stuga wid stora landswägen der han for förbi. En trädgårdsmästare skickades dit, och planterade träd, buskar och blomsterrötter, samt putsade och fans dade utanför stngan. Sedan kommo möbler och andra husgeråd, allt till skänks åt den gamla mor Sara, för att hedra den stupade soldatens enka. Den gamla stugan såg inom fjortom dagar ut fom ett litet landtnöje. Sara fick en stor beställning på ullstrumpor och wantar, som skulle stickas åt grefwens statfolks barn innan wintern, så att gumman icke fick tid att gå på ntarbete. Kerstin fick fina dukar, servietter och takan fålla, få att hon hade full sysselsättning för ett år. Omsider fom grefwen emellanåt om qwällarne, fe