Det här är märkvärdigt, tänkte grefwe Gustaf, SKerftin och hennes mor söka att uppfylla mina fylbigheter. uSmwar är Kerftin? frågade han mildt. Der inne i fin kammare, nådig grefwe! fmarade den äldsta gumman. Haf den godheten, min mwän! fade grefwen förödmjukad af hwad han bört och fett, 7aå in och bed att jag får tala med jungfru Kerstin Dubois. Gumman lydde, fom fnart ut och bad grefwen ftiga in. Den lilla kammarens snygahet och trefnad öfwerraskade grefwen, den behagliga Kerstin hade sjelf bildat sin omgifning. Små hwita gardiner och ett par blomsterwäxter prydde det smårutiga klara fönstret, de enkla möbler na, wäggar, tak, golf lyste af renhet, liksom Kerstin sjelf i detta ögonblick. Arbetsdrägten war utbytt mot den hwita högtidgdrägten, densamma fom hon burit wid fin första natt: wardsgång för fem år sedan, alldeles släckfri. Mor Sara mörk fjortel och kofta fatt nära fönstret och spann; hou helsade med en nick, men steg icke upp för grefwen, utan fortsatte sitt arbete obeswärad. Kerstin, mera bekant med finare seder, neg djupt för grefwen och fade: ursäkta min mor, hon är af gamla werlden, hon hör ide. Grefwen räckte Kerstin fin han med en sällsam min af på en gång skygghet och öfwerlägsenhet. Swart ämnar du dig i qwäll, Kerjtin 2 Jaa är bjuden till bröllopsgården, ett stycke härifrån. Jag skall ide hindra dig. Jag har blott ett par