Fu tyngre arbete, ju lättare hjerta! frälst och lycklig i fattigdomen! Grefwe Gustaf kände sitt hjerta få tungt och olycklig midt i rikedomens sysslolöshet. När han ridit ett stycke, stannade han twärt och fade för fig sjelf: Denna flickan har förtrollat mig, jag fan icke tänka på annat än henne, jagåmåste tala mid henne ännu en gång. Derpå wände han om, red tillbaka till foldat torpet, band fin häst mid gärdesgården, och gick in i den låga stugan. Derinne war lika frisk luft fom i hans Höga rum, nästan friskare, skogsluft af granris. Allt mar ytterst tarflint, men snygahet och ordning rådde öfwer allt. Wid en n fönstret sutto tvenne gummor, i nötta, men rena kläder, och stickade. Wid det andra fönstret stod ett omåladt bord, hwarwid sutto en karl och en qwinna, samt fyra barn, alla blefa och magra; de åto med stor begärlighet ur ett fot med gröt, och syntes högst förnöjda. Alla fyra hade nytwättade och nylappade kläder; de beswärade honom icke med någon widrig lukt. Han kände genast igen farten, det war densamme, som för någon tid sedan trängt in i hang famils jefal och bönfallit om hjelp, och blifwit få grymt af: wisad. blid Karlen steg upp och helsade grefwen med en skygg id. ; Samwad gören j här, godt folk? frågade grefwen, sjelf något skygg. Wi liksom andra hjelplösa togo wår tillflykt Hit till mor Sara och Kerstin; de ha tagit emot oss, snyggat upp oss och mätta oss, tills wi kunna få arbete.