Det war redan långt på eftermiddagen, och Kerfin hade ännu ide hunnit få fönder mera än fjerdedelen ef fin tegs enwisa lerkokor, och swetten lackade från hennes panna. — Plötsligt kom Olle och stadnade utanför på wägen. Då han såg Kerstin, klack det till i hans bröst, i ett tag swängde han öfwer gärdesgården, och stod bredwid Kerstin, fom knappt låtsade fe honom. Han kände sig innerligt tacksam för Kerstins bestedlighet gårdagen, att dansa med honom oaktadt de taher flickornas grin, och wille nu wisa henne en ars tighet. En bonddräng förstår ide de fina ungherrarnas konst att utan minsta beswär eller uppoffring wisa sin wälwilja oc ändå förtjusa. Hwad gjorde nu Olle? Han tog helt twärt torfyran ur Kerstins hand och sade: L bli du! jag är ledig i dag, mi gå i os efter gårdagen derhjemma. Hade jag wetat att du ville ha det här gjordt, hade jag kommit hit i morfe. Derpå tog han torfyxan, och bultade kokorne med rasta tag, så att de smulades till snus. Kerstin war ide owertsam under tiden, utan fottade upp jorden wid renarna; det war ett wida lätare göromål dagen efter en genomdansad natt. Olle gjorde arbetet snart färdigt, fom han tydte, och släppte torfyxan. Kerstin fortfor att skotta. Olle hade hjertat fult, och wille säga något, men före mådde ide. Han klämde en stund, och ändtligen blef det ide Annat af än: Tad för i går, Kerftin ! Tad för i dag, Ode! swarade Kerstin, och såg upp på honom med en beffedlig blid. Olle snöt fig i voctftörtet, och stulle derefter föga något, men Kerstin förekom honom och fade: