Norrländska Korrespondenten – 11 juli 1863, sida 2

piga, än någon fattig enka, än någon stackars flicka, fom kommit i nöd med ett oäkta barn; få många huse willa, fom kunde få rum, inhystes willigt hos den bes skedliga Sara Dubois, soldatenkan. Gerna gifwa de gokhjertade lyckliga af sitt öftwerflöd några smulor hit och dit åt de nödställda, men hwilken will maka åt sia i sin egen boning åt en arm, hjelplös warelse, inskränka sig sjelf och dagligen se bristen och sorgen inför sig? Detta gjorde Sara och Kerstin. De unnade icke allenast boning åt de huswilla, utan hulpo dem i allt hwad de förmådde. War någon sjuk, wårdade de dens samma med ömhet, måste en fattig moder ut och arbeta, skötte de det lilla öfwergifna barnet, med modershuldhet. Allt detta skedre utan anspråk, utan att de end sjelfwa ansågo det fom någon förtjenst. De tyckte sig icke kunna göra annorlunda; de kunde aldrig neka någon en bön, och gjorde mycket oombedda. J ett sådant kärleksfullt, enskilt barmhertighetshus hade Kerstin uppwuxit till en blomstrande flicka, omgifwen af allas tysta aktning och wälwilja. Twå år hare hon wistats i staden, men återwändt hem från en god tjenst på sin mors begäran. Dagen efter bröllopet, då Kerstin hade lyst i sin wackra, hwita kambricksklädning, såsom den fagraste bland alla, stod hon i sin tarfliga hwardagsdrägt, en grön, fort, kjortel och lifstycke, korta hwita lintygsärmar, ute på den lilla åkertegen, och bultade dess hårda kokor med en tung torfyxa. Det är tydligt att lerdammet icke skonade hennes wackra ansigte eller bara armar, men sådant smutsar endast kroppen, icke själen, och ren lyste lika wackert som alltid ur hennes bruna, klara ögon.