Norrländska Korrespondenten – 11 juli 1863, sida 2

tag, och det gick mycket bättre för honom att dansa med Kerstin, än med bruden, ty Kerstin hjelpe honom snart i takt, och Olle kom nu bättre ihåg sig, och tog sig till wara. När dansen slutat, fade Olle: tad Kerstin, det här alömmer jag aldrig! Derpå gick han ut igen, swängde på fot och arm, med knuten näfwe och högburet hufwud, stoltare än någonsin öfwer att ha fått dansa, uppbjuden af fodnens erkänt wackraste flicka. Wid stora landswägen låg ett utdömdt foldatboställe, bestående af en liten grå stuga med blomftrande torftak, och ett litet grått uthus för en fo och ett par får. Bredwid war en liten plantering af plommonträd, ett potatisland och en liten åkerteg. Soldaten Dubois hade der haft sin bostad, och då han stupade i Pommern fick hans enka Sara och dotter Kerstin fitta awar, och berga fig få godt de kunde, på en pension af några riksdaler från regementet och fitt eget arbete. Mor Sara war en dugtig qwinna, och uppfostrade sin dotter till ordning och flit. De brukade sjelfwa fin lilla jordlapp, föröfrigt gick modern fom hjelp: hjon hos bönderna och dottern sydde allt möjligt åt socknens inwånare, och hade deras lilla fintwätt om händer. De fade att hon gjorde hwitt åt vem. Boningen war liten, den bestod blott af ett ytter: rum, den få kallade stugan, med spis, samt en liten kammare. Jnne i fammaren bodde mor och dotter. Mor war merändels borta hela dagen på utarbete, få att Kerstin fick regera i kammaren efter behag. Stugan war en gång för alla upplåten åt hus: willa stackare. An bodde der någon uttjenad gammal