Grefwen och Soldaldollern. Aj Nepomuk. (Korts. fr. föreg. N:r. Hur har Ulle blifwit halt? frågade en nykommen gumma fin granne, en annan bondaumma. Det fit han för fin dumbdriftighet, swarade ten tillfrågade,när han mar 15 år. Elden blef 158 en natt i hang fars hus, medan han war borta. När ban fom bem, stod allt i ljusan låga och fadren kom utspringande, fom han legat i sängen. Smwar är mor? fe Olle. Det wet Gud! mente far. Då gaf fig Olle att rusa rakt in i brinnande ftuga, mellan bra: tande bjelkar, för att söka modern. MNå, fick ban rätt på henne ? MNej, hon war längesedan utsprungen genom fönstret, på andra sidan; det hade han bort begripa. Han fick en knäck, blef bränd, och bröt af ett ben derinne, men sedan blef han frisk igen; det är intet annat fel på honom än att han slinker litet med foten, och ändå will den token dansa, derföre kalla flickorna honom för Slinken, oh skratta åt honom. Bretwid den talande satt den wackra Kerstin Dubois, trött efter flera danser och flämtade. Då gum man slutat gick Kerstin helt hastigt fram til Olle, som stod helt modstulen, och hängde läpp i en wrå. Hon lare fin hand på hans arel och fade: Kom skola mi dansa, Olle! Olle ljusnade, smålog och fade: WVill du dansa med mej, STerftin? Siså! rasla på! utlät fig Kerstin. Olle tog