Norrländska Korrespondenten – 8 juli 1863, sida 3

det passade icke att låtsa derom, och de kände det föga. Ute på gården stodo gubbarne med sina pipor och blossade; wärdarne gingo omkring med fulla öl: bägare. Med ölbägaren stärkte Olle snart sitt mod efter nederlaget wid bruddansen, och gick åter in i helg: dagsstugan, med säkra fteg och fom manligt — tnuten näfwe och swängande arm, för att söka fig en flicka till en polska. RKom nu! få lit uppbjudningen, ji få, Greta ! A! han slinker ju med skånken, fom han habe fpatten! swarade Greta, en karsk bondedotter med rödt hår, blekt ansigte och rik på fräknar. Olle wände sig till den ena efter den andra, med samma uppbjudning, men alla knyckte på nacfen, wände honom ryggen, och togo sjelfwa tag i andra gossar, fom genaft swängde om med dem midt för hans näsa, och en lång dräng gaf honom, tod oförwarandes, en tnuff med fin utböjda armbåge för bröstet, få att han ramlade baklänges mot mäggen, stötte till en lampa, och fit den fallande ljusbiten i håret, hwilfet fladdrade upp i låga; han bare nog blifwit flintskallig, om ide i detsamma en fint lig wärd sköljt öfwer hang brinnande hår med eu ölbägare. Ater blef stackars Olle utskrattad af flickorna. Han tröstade sig dock för ögonblicket med en tlunt ur ölbägaren. (Forts.)