Norrländska Korrespondenten – 8 juli 1863, sida 3

steg fram, strök luggen ur pannan, och grep efter brudens händer. Bruden gaf honom dem, fastän en missnöjd gris ning förrådde hennes owilja; ehuru hon war rit bonddotter, föraktade hon ide Olle, för det han mar dräng, men hon wisste att han syntes höast löjlig när han dansade. Dock wille hon icke neka att fom brud dansa med honom, emedan äfwen han hade en tolfffilling att gifma henne. Spelmännerna drogo till med en munter polska, och Olle swängde om med bruden, få att hang rodskört flaxade högt fom ett par wingar, och dammet rykte mid hand tunga tramp och stamp. Olyckligtwis slängde han i förtjusning på sitt ben mera än wanligt, så att flickorna sågo på hmwarandra och logo, medan gummorna skakade på fina kloka hufwuden. Wid dörren hördes ett groft skratt, af någon som stod bakom. Olle blossare eldröd af harm, men gaf fin gåfoch fick en duktig tacksägelselåt af spelmännens ioler. När han lemnade bruden hörde han åter flidornas fasliga fniss, och ffyndade ut med swängande arm och knuten näfwe. Derefter blef dansen allmän, dammet stod högt i taket, och ljusen, fom sutto i gammalmodiga fpegellampetter med långa wekar, osade och brunno med ett matt, rödt sken. Men det betydde ingenting. Bondesönerna tröskade med bondedöttrarna dugtigt med wanlig polska och hambodans och wäfwa wadmal. Gummorna, som sutto styfwa och högtidliga wid wäggen, fingo då och på en knuff eller en tramp af spikskodda stöflar, men