Norrländska Korrespondenten – 8 juli 1863, sida 2

Der såg han under hela gudstjensten på owinnosidan den wackra Kerstin Dubois, i djupaste andakt. n såg hon på presten, en gammal man, som predikade wäl och utlade texten med kärnord, än In: : tade hon fig ned, för att aftorka fina tårar. ; Bland alla förnäma damer, fom han fett i Swerge eller utomlands, tyckte han sig aldrig hafwa upptäckt en få frisk, få oskuldsfull och blygsam fägring, fom utmärkte Kerstin Dubois. Han hörde ide ett ord af predikan, men det föreföll honom, fom om skenet af det ljus, som utgick från det gudomliga ordet, afspeglade sig på Kerstins ansigte och återstrålade på honom, så att han förnam förut obekanta ljufwa känslor utan namn. När allt war slut, strömmade folket ur kyrkan, mängden fyllde redan stora gången, när han skulle gå fram, Kerstin förswann i folkhwimlet, och han sökte henne förgäfwes. Det roade honom icke att fara till staden, utan han återwänke till sitt ståtliga hem. Den lysande grefwen drömde oupphörligt om den fagra andäktiga bondflickan. Några dagar derefter war ett stort bröllop i en rik ffatteboudeg8 hus, i samma socken der grefwe Gu staf hade en del af sina ströhemman. Wigselu war redan fullbordad och måltiden Hållen, och gästerna samlade i helgdagskammaren. Kring wäggarna sutto gummorna, de äldre i swarta, de yngre i röda bombasinsklädningar och hwita förkläden, brokiga sidenhalsdukar och bindmössor af alla färger med hwita spetsstycken. De flesta prunkade med flera breda gullringar på de af grofarbete hårda händerna, och i öronen dinglade äfmwen gul: