Norrländska Korrespondenten – 4 juli 1863, sida 3

om wägen, liksom uppställda och skyldrande för den unge magnaten, — allt detta lugnade småningom hans uppretade lynue, och ffogå-ångorna förtogo allt minne af den elaka lukten. Wagnen fom upp på landswägen och kusken frå gade hwart han skulle föra. Till ftaden! swarade grefwen och tänkte: Det är wäl en usel småstad, men der finnes ändå en och annan mensklig warelse, som kan sköta korten. Min wän kaptenen skall nog skaffa mig ett litet spelparti; korten äro nu mera det enda, som kan hålla mig waken. Jngen wagn kunde gå så lätt som hans; han satt i den som buren på ett moln, men ändå tyckte han att det skakade, och befallde kusten föra lång: sammare. Denne lydde, men hade all swårighet att åter hålla de stora eldiga racehästarne. På wägen fom en ung qwinna, som gick åt sidan, för att undwika dammet och kastade i detsamma en skygg blid på det granna ekipaget. SHåll! skrek grefwen plötsligt: den unga qwinnans utseende öfwerraskade honom serdeles. Hon war klädd som bonsflickorna i Roslagen den tiden om söndagarna, i hwit klädning, nertill garnerad med blåa band, och bar en liten bindmössa af blått siden, med ett snöhwitt spetsstycke. J handen höll hon en psalmbok, omlindad med en hwit näsduk. Hennes ansigte war öfwerraskande wackert, helt olikt de breda, ljusa upländska qwinnornas. Hon hade stora bruna ögon, mörkbrunt hår, lysande frisk färg, och en på en gång fyllig och liten körsbärsmun. Den lättrörde grefwen träffades så lifligt af hennes blid, att han icke kunde låta henne gå förbi obe